Historien om Afasilyftet

Av Lisbeth Nilsson

I augusti 1994 ansökte jag om ett projekt i Afasiföreningens regi. Projektet syftade till att låta personer personer med afasi få träna upp sitt språk med hjälp av en handledare och personligt utformade program på dator.

Idén till verksamheten kom från Afasiförbundet där Magnus Magnusson fanns, verksam som både logoped och forskare. Han hade en idé om att afasiföreningarna ute i landet kunde hjälpa till med träning av språket genom att personerna med afasi fick möta tekniken på egna villkor i lugn miljö.

Träningen skulle utformas i samråd med logoped på orten och afasiföreningarna fungera som logopedens förlängda arm i den verksamhet som här kunde byggas upp. Jag hade personlig erfarenhet av hur viktigt det är med språkträning, eftersom min son fick afasi efter en trafikolycka. Då jag varit med och tränat upp hans kommunikationsförmåga, ihärdigt och sett att det gav resultat, samt att jag visste att det fanns så få logopeder, insåg jag värdet i att ge bättre förutsättningar till stödjande språkträning.

Nu skulle projektidén också säljas in till våra logopeder i Värmland. Min kontakt var chefslogoped Marianne Christiansson och hon köpte konceptet till fullo. De personer som skulle träna hos mig fick prova ut program hos henne, för att senare stämmas av och eventuellt höja svårighetsgraden.

Jag arbetade också parallellt som logopedassistent på neurologen med inneliggande personer med afasi i 6 månader. Afasiföreningens ekonomi var vid denna tidpunkt inte den bästa, så någon dator kunde vi inte köpa. Det kunde en man vid namn Stig Myrgren, som själv hade afasi.

Stig var en ivrig påhejare av projektet och ville hjälpa till med hjälp av sin dator. Så med lånad dator i ett litet rum på Södra Kyrkogatan 11 startades vad vi kallade prova på rummet, förkortat PPR. ( Stig Myrgren ville sedan inte behålla sin dator utan sålde den till oss. )

Landstinget i Värmland såg värdet i verksamheten och gav bidrag till ”PPR” Så småningom kunde jag köpa en dator till och byta rum med kontoret, som var lite större.

Jag hade nu möjlighet att ta emot två personer samtidigt och antalet deltagare under en arbetsvecka kunde utökas. 1995 sökte vi landstingsbidrag för verksamheten och sedan dess finansieras ”PPR” till mesta delen av Landstinget.

År 2000 fick verksamheten möjlighet att anställa ytterligare en handledare med hjälp av bidrag från Karlstad Kommun. Vi hade också fått ett större träningsrum med fler begagnade datorer. Verksamheten fortsatte att växa och våra lokaler blev för trånga. När så tillfället gavs och de Dövas förening ville byta till mindre lokaler, kunde vi byta med dem.

År 2005 fick vi äntligen flytta in i mer ändamålsenliga lokaler, med två dataträningsrum med plats för totalt 10 datorer samt ett stort samlingsrum och ett vilorum. Verksamheten heter idag Afasilyftets träningsverksamhet och vi tränar nu också kommunikations-förmågan genom diskussionsgrupper.

Comments are closed.